Orzinuovi ca 1450-Vicenza 1523 .Painter and draughtsman. Montagna is first documented in 1459 in Vicenza as a minor and, still a minor, in 1467. In 1469 he is recorded as a resident of Venice. In 1474 he was living in Vicenza where, in 1476 and 1478, he was commissioned to paint altarpieces (now lost). He has variously been considered a pupil of Andrea Mantegna (Vasari), Giovanni Bellini, Antonello da Messina, Alvise Vivarini, Domenico Morone and Vittore Carpaccio. While none of these artists, except Carpaccio, was irrelevant to Montagna's stylistic formation, scholars agree that Giovanni Bellini was the primary influence on his art. He may have worked in Bellini's shop around 1470. Several of Montagna's paintings of the Virgin and Child in which the influence of Antonello da Messina is especially marked (e.g. two in Belluno, Mus. Civ.; London, N.G., see Davies, no. 802) are likely to be close in date to Antonello's sojourn in Venice (1475-6); they are therefore best considered Montagna's earliest extant works (Gilbert, 1967) rather than as an unexplained parenthesis around 1485 between two Bellinesque phases (Puppi, 1962). These early paintings appear to be followed by others in which the geometrically rounded forms derived from Antonello become more slender and sharper-edged. Their figures are imbued with a deeply felt, individual humanity, sometimes austere and minatory, sometimes tender. Among them are some larger-scale works,  Related Paintings of Bartolomeo Montagna :. | Madonna and Child | The woman holding the child in front of the farmhouse | Coffea arabica | Portrait of a Man | The Gendarmes |
Related Artists:
Ali of Golconda
the period of 1465-1535
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Anton Azbe
(30 May 1862 - 6 August 1905) was a Slovene painter and teacher. He was born in a peasant family in the small Carniolan village of Dolenčice near Škofja Loka in Austria-Hungary (today, in Slovenia). At first he studied art in Ljubljana under the supervision of Janez Wolf who introduced him to the style of the Nazarene movement. At the age of twenty he went to Vienna, where he attended the Akademie der bildenden K??nste. In 1884 he moved to Munich. Initially he attended the Munich Academy of Fine Arts, but in 1885 he left it in order to join the private painting school of Ludwig von Löfftz. In 1892, he established his own school which soon became known under the name of Azbe-Schule and became one of the most renowned painting schools for young artists in the Bavarian capital. Several famous painters, particularly those who arrived to Munich from Slavic countries, attended Ažbe's school, including Wassily Kandinsky, Alexej von Jawlensky, Rihard Jakopič and Nadežda Petrović.